Jag är inte lika ovetande och tankarna snurrar inte på samma sätt. Men även fast jag fått svar och mer klarhet så känns det nästan konstigare. Jag känner mig väldigt kluven och jag undrar ständigt ifall jag gör rätt. Men jag tror jag gör det. Jag vet det, om det blir som det sägs. Det känns tufft att missa en sådan resa med mina bästa vänner. Det tar emot rejält. Men jag vet att det kommer fler chanser och jag vet att det står kvar. Bara inte just nu. För just nu passar det inte mig. Det kommer bli tufft att vara hemma och slita i kalla Sverige utan er. Men det här är en start på någonting nytt för mig och det känns så spännande. Jag kommer att njuta den dagen ni kommer hem, då ni visar mig alla bilder och jag får höra alla berättelser. Jag hoppas inte att någon känner sig besviken på mig eller liknande och att det kommer förändra någonting. Men det tror jag inte. Jag tycker att det är extremt tråkigt och det vet ni om. Men jag hoppas att ni kanske kan vara glada för min skull. Jag vet egentligen inte varför jag tar upp det här, här och nu. Men det här är någonting som har tyngt ner mig under så lång tid nu och som har snurrat runt i min skalle så länge. Och som sagt på ett sätt känns det som en lättnad men på ett sätt så känns det som ingen förändring alls. Men nu är det bestämt och jag ska försöka se det positivt. Det här kommer att bli bra.